”Den roligaste tiden på året är när vi släpper ut grisarna”

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Suggorna var stora, läskiga och lite argsinta när de försvarade sina kultingar. Men nu är inte 25-åriga Tova Nilsson rädd längre och att jobba med grisar är det enda hon vill. Och hon drömmer om att i framtiden ha en egen gård i Skåne med grisproduktion.

En traktor med vagn kommer lastad med en grupp uppsluppna förskolebarn. När de är en bit ifrån ladugården stannar ekipaget och barnen hjälps ner. Det ligger en spänd förväntan i luften och barnen tittar otåligt på den stora dörren som vilken sekund som helst kommer att slås upp. Inifrån hörs höga grymtande och ljudet av djur som rör sig. Så öppnas dörren och 200 grisar störtar ut. Barnen tjoar av förtjusning och grisarna hoppar och skuttar, också märkbart uppspelta. Några grisar börjar omedelbart böka i jorden, andra svalkar sig med ett gyttjebad.

Sist kommer Tova Nilsson gående med ett stort leende. Den här dagen i maj när det är grissläpp är en av de bästa på hela året.

– Det är tredje året i rad som vi har grissläpp på gården och vi bjuder alltid in en förskole- eller skolklass som får vara med och se när grisarna springer ut. Jag älskar när grisarna är utomhus och det är bra att barnen faktiskt får se hur grisar kan ha det.

I sex år har hon varit en av två anställda på KRAV-gården Klambylid, i hjärtat av Skåne, mitt emellan Sjöbo och Vollsjö. På de böljande fälten runt husen har grisarna vidsträckta betesfållor där de sommartid kan böka, ta gyttjebad och äta rödklöver och gräs.

Få KRAV-grisar

Ägarna Gunilla och Rickard Nilsson tog över gården 1992 och Rickard är fjärde generationen på gården. Men att låta grisar vistas utomhus hör inte till vanligheterna i Sverige. Mindre än en procent av grisarna som föds upp är KRAV-certifierade. Det är en dyr produktion som kräver mycket av bland annat utemiljön, grisarna ska till exempel ha en yta där de kan vara ute året om. Och mellan maj och oktober ska grisarna även ha tillgång till bete och i hagarna ska det finnas en gyttjepool.

– Grisarna vill ha gyttjan som skydd mot insekter och värme. Vi fyller på lite vatten varje dag, och poolen blir större och större och i slutet på sommaren är det en jättepöl, berättar Tova.

När hon började jobba på gården hade hon ingen tidigare erfarenhet av grisar utan fick utbildning på plats och har även gått kurser.

– Jag läste naturbruk inriktning häst på Bollerup och efter studenten jobbade jag inom hemtjänsten. Jag var lite vilsen efter att ha insett att jag inte ville jobba med hästar, för det är dåligt betalt. Då såg jag en annons på sajten Gröna jobb om en tjänst på en grisgård.

Hon fick komma på intervju och gick en rundtur på gården.

Ville utmana sig själv

– Jag hade ingen aning om vad KRAV-grisar var. Fattade inte att de var ute på bete och sådant. Men jag ville utmana mig själv, prova något nytt och blev jätteglad när jag fick jobbet.

Hon blev anställd som djurskötare på 100 procent, men erkänner att det inte var kärlek vid första ögonkastet. Suggorna var lite läskiga, särskilt när de beskyddade sina ungar.

– Min chef är bra och hjälpte mig att komma över rädslan. Nu är jag tuff och vet hur jag ska hantera grisarna. Är en sugga argsint går jag in med pondus och visar att jag inte är rädd. Då backar hon.

Idag har Tova en helt annan relation till grisarna.

– Ja, nu tycker jag så mycket om dem. Grisar är det enda jag vill jobba med!

Hennes favoritstund under dagen är när hon har lite tid över, går ut i hagarna och tittar på grisarna.

“Fullträff för bra djurvälfärd”

– De är lyckliga för att de får uträtta sina naturliga beteenden som de är skapta för. Jag brukar kalla det för en fullträff för bra djurvälfärd. För mig är det en högtidstund när jag får vara hos dem. Inför slakt vet jag att våra djur haft det bästa möjliga livet och därför känns det inte jobbigt att lämna iväg dem.

Men efter att ha råkat ut för en olycka 2022 fick hon delvis ändrade arbetsuppgifter.

– Jag bröt armen när jag var inne hos en sugga. Jag förde in armen under henne vid spenarna med en dräktighetstestare och just då valde suggan att lägga sig ner, på min arm. Armen fastnade under henne och jag hörde hur benet knäcktes. Där och då gjorde det inte ont och jag tyckte vi kunde fortsätta jobba. Men sedan kom smärtan och jag fick åka till akuten.

Den ofrivilliga sjukskrivningen gjorde att Tova hann fundera över jobbet. Vad ville hon egentligen göra? Då dök det upp en tjänst på gården som maskinförare på halvtid. Hennes chef tyckte det var en bra idé att Tova delade sin tid mellan grisarna, maskiner och odling.

– Jag trivs jättebra, det är en bra kombo och jag får göra lite allt möjligt. När det är växtodlingssäong jobbar jag med det och resten av tiden är jag med grisarna. Och så har jag hand om gårdens Instagram och Facebook. Jag fotar och filmar grisarna för att visa hur vi jobbar och hur djuren har det.

Fördomar och myter

Det finns fördomar och myter om grisproduktion, menar Tova.

– Ibland när jag lägger upp inlägg på sociala medier får jag kommentarer. Någon kanske till exempel skriver att “påfösningen ser aggressiv ut”. Då skriver jag tillbaka och förklarar att man måste visa grisarna var de ska gå, men att vi aldrig är våldsamma mot dem. Hat har jag däremot inte upplevt. Många frågar bara för att de är nyfikna och vill veta mer.

Tova har som mission att informera om KRAV-grisars liv, som skiljer sig mycket från konventionella grisars, menar hon.

– Nu finns det förstås konventionella grisar som också har det bra. Men våra grisar kan boa och bädda bland mycket halm i boxarna. Konventionella grisar får inte alls lika mycket strö. Och våra grisars beten ligger intill stallarna och de kan gå ut och in som de själva vill. För mig känns det självklart att grisar ska ha det så och jag skulle ha svårt att jobba på en konventionell grisgård.

Gården är uppdelad i tre olika enheter som var och en hyser olika delar av produktionen. På ena finns grisnings- och sinsuggsavdelning (sinsuggor är dräktiga grisar), på nästa gyltor (grisar som ännu inte fått kultingar) och avelsdelen och på sista går suggor och smågrisar i familjeboxar.

Trerumslägenheter till grisarna

Familjeboxarna är som trerumslägenheter, förklarar Tova. I första “rummet” finns en bädd av halm och ett tak som grisarna kan gå in under. Och så finns det värme och foderautomater till smågrisarna. Nästa “rum” har en urinspalt och ätbås. Det tredje är en uteyta där grisarna kan gå ute året runt.

– Grisarna har stora ytor att röra på sig, om de vill. De allra flesta går ut, men inte alla, och jag kan se vilka som varit utomhus. Då är de leriga och har smutsiga trynen. Och kan vara lite röda i huden efter att ha blivit solkyssta.

Tova har ingen lantbruksbakgrund. Hennes mamma är lärare och pappa jobbar på Skånemejerier i Malmö. Det var det stora djurintresset som fick henne att välja naturbruksgymnasium. Hennes sambo Viktor jobbar på två olika växtodlingsgårdar och paret, som varit ihop i fem år, hyr ett hus på en gård.

Drömmen är att en dag kunna driva eget lantbruk, men det är förstås inte lätt när man inte har en gård att ta över.

– Det finns ju stöd att söka, men kraven är väldigt höga, om man börjar från noll som vi gör. Det finns till exempel ett stöd för att kunna köpa mark. Men då måste man redan ha fyra hektar, och det har inte vi. Vi har ingenting. Det är tråkigt att det är så.

Svåruppnåelig dröm

Både Tova och Viktor pratar ofta om hur roligt det skulle vara att starta en verksamhet med KRAV-djur. De inser att det ska mycket till för att drömmen ska uppfyllas, men hoppas ändå.

– Någon sorts egen produktion av gris eller köttko vore fantastiskt. Och kanske egen spannmålsodling. En trädgård skulle jag också gärna vilja ha, och en gårdsbutik där vi kunde sälja våra egna ägg, grönsaker och kött från gården …

Hon skrattar och erkänner att hon har en särskild förkärlek till gårdsbutiker.

– Det är så mysigt att gå in i sådana och handla. Jag stöttar gärna den typen av verksamhet istället för att köpa mat i en vanlig affär.

Att vara lantbrukare är det bästa yrket som finns, säger hon.

– Jag älskar friheten och känslan av att arbeta med något som är viktigt. Att få följa årstidernas växlingar, jobba nära djuren och se resultat av sitt arbete varje dag. Och producera svensk mat med hög djurvälfärd, det är fantastiskt.

Mår som bäst när hon är på jobbet

Hon mår faktiskt som allra bäst när hon är på jobbet, både när hon är med djuren och sitter i traktorn under vår- och höstbruk.

– Det är en speciell känsla att köra över åkrarna under våren och veta att nu är allt på gång. Det blir som ett pirr i kroppen när jag märker att jorden gör sig redo för sådd. Och det är ju då vi lägger grunden för nästa år, när vi säkrar mat och halm till djuren till kommande säsong.

När hon är ledig hänger hon gärna med ett annat djur, hunden Saga, en blandning mellan golden retriever och labrador.

– Det är fart och fläkt med henne. Hon älskar att vara i skogen och åka till stranden och bada. Viktor och jag gillar att fiska och då är hon såklart med. Vi hyr en båt och fångar gädda och abborre. Men vi äter inte fisken! Det är rofyllt att fiska, men fisken kastas tillbaka. Vi föredrar att dricka kaffe och fika.

Text: Colette van Luik