”Det här är en livsstil. Inte bara ett jobb"

Katarina Nykvist i Västmanland är fjärde generationens lantbrukare och en dag ska hon ta över familjegården där hon vuxit upp. Men när det blir hennes tur vill hon göra saker på sitt sätt; modernisera, kanske skala ner och minska antalet djur så att hon kan driva gården själv. Generationsskiftet är så smått på gång, även om det fortfarande är lite svårt att prata om.

Han hette Lelle och var rödbrun med vit bringa och vitt huvud, en typisk herefordtjur och med rasens lugna och förnöjsamma temperament. Katarina Nykvists barn, som ofta är med i ladugården, började kalla honom Lelle, eftersom mannen de köpte tjuren av heter just det. Det som skilde Lelle från de andra tjurarna var att han var tamare.

En dag ropade Katarina på honom, han lystrade till sitt namn och kom fram till henne. Hon började klia honom under hakan och bakom öronen och han stod alldeles stilla, nöjd och belåten. Så fortsatte det och Lelle blev ett mysigt inslag i den dagliga verksamheten på gården.

Men en dag var han gammal nog att skickas på slakt och även om Katarina fäst sig vid Lelle, är hon till syvende och sist en pragmatisk sort, en lantbrukare i själen. Katarina medger att det låter lite hemskt att säga det, men tjurarna är mat och trots att det kändes tråkigt att skicka iväg honom, är det just så hon måste resonera.

Djuren förtjänar vår respekt

– Men givetvis är jag en djurmänniska och vill att djuren ska ha det så bra som möjligt. Jag tycker det är roligt att vara med dem men är medveten om att de inte valt att vara här, det är vi som valt att ha djuren i vår ägo. Därför förtjänar de vår respekt och ska behandlas väl. Blir jag sjuk, stoppar jag i mig Alvedon och jobbar ändå. Mitt mående får inte gå ut över djuren.

Hemma på familjegården Soltorp mellan Västerås och Enköping är det nötproduktion samt spannmålsproduktion som gäller. Man har 250 tjurar och arrenderar 300 hektar där det odlas havre, vete, korn, rågvete, ärter och bönor. Pappa Ingemar sköter verksamheten och Katarina hjälper till någon dag i veckan. Under vår och höst blir det ofta mer. Till vardags är hon anställd på 80 procent på en annan gård och jobbar med grisar.

– Jag vill fortsätta vara anställd ett tag till, det är socialt att komma iväg och träffa andra anställda. Det kan bli lite ensamt annars. Men jag kan förstås också tycka att det är skönt att vara ensam med djuren och gå och småprata med dem. De är ju individer och vissa utmärker sig, som Lelle, och det blir en speciell relation med dem.

Lantbruket mer än ett arbete

För Katarina är lantbruket mer än ett arbete. Det är också hennes sociala sammanhang.

Hon umgås mycket med andra lantbrukare och har svårt att tänka sig ett liv långt från gården.

– Det är en livsstil, inte bara ett jobb.

Katarina både bor och jobbar på familjegården tillsammans med sina två barn. Hennes syster är inte intresserad av lantbrukslivet, så tanken är att Katarina ska ta över en dag. Pappa Ingemar som är 55 år tycker dock inte att det är dags att pensionera sig ännu.

– Vi har börjat prata om generationsskifte, men det är lite jobbigt att ta upp det. Pappa är tredje generationens lantbrukare och vill hålla på ett tag till, men har börjat släppa in mig mer och mer och jag vet att han är glad för att jag vill ta över.

Vill modernisera en del av verksamheten

– Hade vi inte ägt en gård skulle jag inte haft en tanke på att driva eget, nu har jag faktiskt möjlighet att göra det. Men det är lite av en balansgång. Jag vill modernisera en del saker, som tjurhanteringen. Vi håller fortfarande på med papper, penna och manuella vågar … Numera finns det ju digitala vågar, elektronisk öronmärkning och en massa andra finesser för bättre effektivitet och säkerhet. Men jag tror nog att pappa trots allt är med på att vi måste börja bli mer moderna.

Katarina tänker också praktiskt när det gäller framtiden. Ska hon kunna ta över och driva gården själv måste hon förmodligen skala ner för att klara verksamheten på egen hand.

– Som det är idag är gården för stor för att en person ska kunna ta hand om den själv, men samtidigt för liten för att kunna anställa någon. Det är därför jag tänker att jag på sikt nog måste minska djurantalet.

Men än så länge puttrar vardagen på som vanligt.

Barnen är med i ladugården

– Jag börjar dagarna med att lämna barnen på förskolan, åker efter det till mitt jobb och tar hand om grisarna mellan klockan sju och tre. Sedan hämtar jag barnen och så får de vara med mig i ladugården hemma på gården till ungefär klockan sex. Sedan åker vi till vårt.

Hon säger att hon har en filosofi, att arbeta lagom mycket hela tiden.

– Men jag jobbar inte sju dagar i veckan och försöker ta det lite lugnare vissa dagar så att jag kan umgås mer med mina barn. Men det här med semester funkar inte för mig. Jag försökte ta semester en gång, det gick sådär. Det kliade i hela kroppen ... Jag är en rutinmänniska och vill att det ska vara på vissa sätt. Jag har ingen längtan efter att åka på badsemester till Grekland utan vill stanna hemma och dona. Det finns alltid saker att göra här och jag har egentligen inga andra intressen.

Någon större dröm om att köpa en massa saker eller leva ett helt annat liv har hon inte. Hennes drivkraft är snarare att kunna göra det hon tycker om och vara tillfreds med tillvaron.

Bästa platsen på jorden är, inte otippat, hemmet.

Hemmet den trygga platsen

– Det är min trygga plats, jag finner alltid ett lugn här. Det finns inget bättre än att komma hem.

Hon berättar att när hon var ung bodde hon fem, sex månader i en lägenhet i Västerås. Det gör hon aldrig om.

– Jag träffade en kille och ville prova att bo hemifrån. Det var typ det värsta jag gjort. När man som jag bott i skogen hela sitt liv är man van vid lugn och ro, men i stan låter det konstant, dygnet runt.

Hon beskriver sig själv som envis, “något fruktansvärt”.

– Det yttrar sig på både bra och dåliga sätt, har jag bestämt mig för något så är det så. Men det tycker jag är en bra egenskap att ha i mitt jobb.

För att locka fler unga till lantbruket tycker hon att man borde låta fler gymnasieelever prova på att jobba inom lantbruket. Hon tror inte att man måste vara uppvuxen på en gård för att upptäcka att man kan trivas med arbetet.

Fler unga måste välja gröna näringar

– När jag pluggade på Ösby Naturbruksgymnasium i Sala var vi fem i min klass och alla kom från lantbrukarfamiljer. Det är inte hållbart, vi måste få fler unga, oavsett bakgrund, att välja gröna näringar.

Visserligen är det ett stundvis hårt jobb och man får inte vara rädd för att bli smutsig, menar Katarina. Men det positiva är att det finns många olika inriktningar att välja mellan.

– Det är till exempel mer teknik än vad många tror och teknikintresserade ungdomar skulle säkert tycka det är jättespännande. Dessutom är det ett roligt, omväxlande och viktigt jobb – och man lär sig nya saker hela tiden.

För att få fler unga att stanna inom lantbruket handlar det förstås mycket om ekonomi.

– Bättre priser skulle inte skada, man måste få betalt för det man gör. Konsumenter måste inse att det är vi lantbrukare som producerar maten de äter och att det ligger en massa jobb bakom det. Avståndet mellan land och stad blir bara större och större. Glappet är för stort idag och barnen tror att mjölken kommer från en hylla på Ica …

Hoppas barnen vill ta över en dag

Själv hoppas Katarina att hennes barn en dag vill ta över gården efter henne.

– Min son som är fem älskar att åka med i traktorn och vill vara i ladugården hela tiden. Min dotter är bara tre, men hon gillar att vara med mig när jag jobbar med tjurarna.

För Katarina handlar framtiden inte bara om att ta över en gård. Den handlar också om att hitta ett sätt att driva den på ett sätt som fungerar för henne och hennes familj. Och kanske, en dag, lämna den vidare igen.

Text: Colette van Luik