Från mjölklada till aktivitetsnav – nu sjuder en lönsam gård av liv

När lönsamheten i den traditionella driften sviktade valde lantbrukarparet i Norrland att tänka nytt. Genom att bygga om den gamla mjölkladugården till ridhus och kurslokal har de skapat ett blomstrande aktivitetsnav som lockar besökare från hela norra Sverige och Finland. Tack vare projekt- och företagsstöd har de inte bara säkrat gårdens ekonomi, utan även gett nytt liv åt både potatisodlingen och den lokala landsbygden

Där det tidigare stod kalvar finns i dag gästboxar för hästar. Den stora ombyggda ladugården är hjärtat i satsningen Landsbygdscentrum Långanäs, där ett traditionellt lantbruk utanför Piteå har fått ett nytt affärsben vid sidan av köttproduktion och potatisodling. Detta har blivit möjligt tack vare ett projekt- och företagsstöd från Landsbygdsprogrammet.

– Pengarna har gått till att bygga om befintlig byggnad för köttproduktion till stall och ridhus. Den absolut största kostnaden var takkonstruktionen. Bara den kostade omkring 1,3 miljoner kronor, säger Lisa Nes, som är projektägare tillsammans med maken Markus Nevander.

Totalt beviljades satsningen cirka 1,7 miljoner kronor och utan stödet hade ombyggnaden aldrig blivit av, menar Lisa Nes.

“Någon trodde på vår idé”

– Nej, absolut inte! Det var en så stor summa pengar och vi vågade inte chansa själva, den psykiska belastningen hade blivit för stor. Att få stödet betydde att någon trodde på vår idé och det var avgörande.

Bakgrunden till satsningen var både ekonomisk och personlig. Lönsamheten i nötköttsproduktionen var dålig och arbetet innebar risker.

– Det gick plus minus noll. Och så blev min man stångad två gånger av olika tjurar. Då ställde vi oss frågan: ska vi jobba för ingenting och kanske dö på kuppen? Vi behövde göra något annat, säger Lisa Nes.

Familjen övervägde att sälja verksamheten eller alternativt tömma ladugården och hyra ut den som förvaringsplats, men det kändes fel.

“Landsbygden ska blomstra”

– Det hade varit så tråkigt. Vi vill att landsbygden ska blomstra, inte vara en uppställningsplats för husvagnar, säger Lisa Nes.

I stället växte idén om att ta tillvara gårdens resurser och den egna kompetensen. I dag bedrivs här kurser och träningar inom westernridning och vallhundsarbete för får och nöt. Verksamheten har blivit ett kunskapscenter med stallplatser för hästar och det hålls återkommande kurser med gästinstruktörer både från Sverige och utlandet.

Att satsningen knyter an till det egna lantbruket har varit centralt. Gården rymmer fortfarande köttdjur, får och potatisodling och djuren har också en plats i utbildningarna.

Fåren används i utbildningarna

– Vi har 50 tackor som används i kurserna och vi har köttraskvigor som är hos oss i upp till två och ett halvt år innan slakt. Djur ska ha det bra medan de lever, då blir det kvalitetsmat. Vi säljer köttlådor med nöt året runt och även fårkött, säger Lisa Nes.

Hon berättar att vallhundsutbildningarna inte bara riktar sig till hundentusiaster utan även till lantbrukare.

– En vallhund motsvarar tio människors arbete! Kurserna är populära, vi hade till exempel 18 intresserade till en uppstartskurs i januari, men kunde bara ta in nio. Fåren måste ju få sina vilodagar.

Efter snart tre års verksamhet pekar allt uppåt. Kurserna fylls på direkt och besökare kommer från hela norra Sverige – och Finland.

Många blir vänner för livet

– Vi har besökare från Umeå, Östersund, Kalix, Rovaniemi … Och många lokalbor såklart. Många säger att det här känns som deras andra hem. Här hittar människor gemenskap, skaffar hästar, börjar med får och träffar vänner för livet.

För Lisa Nes är kopplingen mellan lantbruk, djurhållning och samhällsnytta självklar.

– Vi sysselsätter många: instruktörer, slakterier, skinnberedning, transporter och så vidare. Och vi står rustade inför svåra tider. Våra djur är mat, vi håller landskapet öppet och skapar arbetstillfällen.

Lisa Nes menar att gårdsutveckling av det här slaget visar varför stöden spelar roll.

– Det här är en knutpunkt på landsbygden som får även norra Sverige att leva.

Text: Colette van Luik