“Min låga ålder var en fördel när jag ringde och ville arrendera mark”

Han var först i klassen med att skaffa eget lantbruk, bara 21 år gammal. Markägare som han kontaktade tyckte det var kul att arrendera ut mark till en så ung kille. Nils Gustawson i Roslagen fick ganska snabbt ihop 150 hektar i trakterna av Norrtälje. Stunden då det blev klart att han fick bruka åkrarna var en av de bästa som egen lantbruksföretagare.

Ur påsen plockar han upp kaffe, ett par mackor och en pastasallad. Det är lunchdags och Nils Gustawson befinner sig vid kanten av ett knallgult rapsfält. Han sätter sig tillrätta på marken och njuter av den medhavda matsäcken. Solen värmer hans rygg och det blommande rapsfältet är nästan löjligt vackert, som ett vykort.

– Ofta är jag själv ute på åkern, tycker om att vara ensam och få tid att tänka. Visst kan jag sakna kollegor ibland, eller en anställd att bolla idéer med, å andra sidan har jag många kompisar i branschen. Vi har ofta gruppsamtal via mobilen när vi är ute och jobbar, säger Nils Gustawson, med w och ett s.

– Ja, det var farmor och farfar som bestämde sig för att stava efternamnet så och det är ju bra. Jag är lätt att hitta bland alla Gustafssons och Gustavssons i Sverige …

Uppvuxen på gård

Nils, som hunnit fylla 25, är son till lantbrukarna Jakob och Anette Gustawson på Billinge gård i Norrtälje. En gård som håller 400 hektar landskap öppet genom odling av vall, spannmål och baljväxter. Uppväxten präglade Nils som redan som barn sa att han skulle bli bonde när han blev stor.

– Jag har fått växtodling i blodet, det är det jag gillar allra mest. Att följa hela växtsäsongen, från sådd, gödsling, bekämpning av ogräs hela vägen fram till skörd … Jämfört med många andra produktioner inom lantbruket går det förhållandevis fort att få resultat. Djurproduktion kan ju ta flera år. Dessutom vill jag inte hålla på med kor, jag är inte så mycket djurmänniska, och det är alldeles för mycket jobb och slit.

Han gick naturbruksgymnasium och efter lumpen bestämde han sig för att starta företag ihop med en kollega. Därmed blev han först i klassen att skaffa eget lantbruk. Hans låga ålder blev en möjlighet när han ringde runt till markägare som tyckte det var kul att arrendera ut mark till en ung lantbrukare.

– De var positivt inställda till mig, det hade nog varit skillnad i bemötande om jag varit 55 … De är väldigt stöttande och bra att ha att göra med.

Drömmer om att leva helt på spannmålen

Nu har han och kollegan skilts åt och Nils drömmer om att helt kunna leva på spannmålsodlingen. I dag arrenderar han strax över 200 hektar mark och odlar i huvudsak höstvete, samt vårraps, foderärter och lite korn och havre. När det är som mest att göra vid sådd och skörd tar han hjälp av en skolungdom och någon gång när det är extra mycket hyr han in sin kusin.

– Det är intensiva och långa dagar och i princip fullt upp från april till december. Jag kanske är lite av en arbetsnarkoman och har svårt att släppa taget. Människor är väldigt olika. En del är entreprenörer, andra inte. Och vi som är det måste försöka lära oss att vara lediga ibland.

Mycket ledig tid blir det dock inte. Nils har en sambo, Lovisa, som han erkänner att han inte träffar så ofta som han borde, eller vill.

– Å andra sidan sliter vi inte ut varandra … Visst försöker jag prioritera henne, men även hon har fullt upp, hon är fältryttare och håller på med fälttävlan. Hon har ett par egna hästar och jag följer med och kollar ibland när hon tävlar.

Gärna uppe med tuppen

Paret hyr ett hus nära både hans arrendemarker och föräldragård, så avstånden är korta. Sommartid är han uppe med tuppen, gärna vid fyra, fem, för då blåser det inte och går att vara ute med växtskyddsprutan. Han föredrar att komma igång tidigt så att han slipper jobba alltför sent på kvällen.

När det inte är odlingssäsong passar han på att serva och underhålla maskinerna och vintertid har han entreprenadverksamhet, snöröjning. Då har han jour och kan när som helst bli tvungen att fara iväg och forsla bort snö.

– På sikt vill jag inte behöva hålla på med entreprenadverksamhet. Förutom snöröjning tröskar jag även åt andra lantbrukare, sprider gödning och ensilage och sådana saker. Det är en grundförutsättning för att det ska gå runt och än så länge måste jag göra det. Men en dag hoppas jag kunna fokusera bara på mitt eget lantbruk.

För tillfället är spannmålspriserna inte de bästa, men Nils är optimist och vill utöka sina 200 hektar och komma upp i 300-350 hektar. Då borde han kunna klara sig.

Behövs stora investeringar

– Det som också behövs är en torkanläggning så att jag kan torka mitt spannmål själv. Men en sådan maskin kostar runt tio miljoner kronor, skulle jag tro. Till det krävs både investeringsstöd och banklån.

Det här med att söka stöd är för övrigt något av en utmaning, menar Nils.

– Ja, det är onekligen lite spännande och gäller verkligen att ha koll och veta hur man ska ansöka om stöd på bästa sätt. Jag söker regelbundet vårbearbetningsstöd och har även fått ett par andra stöd. Och så har jag fått ersättning från Jordbruksverket för blommande åker och fältkant. Då sådde jag en fröblandning med blommor för att hjälpa bina.

I Nils fall finns ju lantbruket i blodet, men för att få fler unga att vilja och våga välja gröna näringar måste man hitta sätt att sälja in dem, menar han. En sak att lyfta fram är till exempel att det är en bransch där även de med låg utbildning har en plats.

– Alla unga vill inte plugga vidare, många vill börja jobba tidigt. Att vara lärling skulle kunna vara ett sätt att testa yrket och se om man trivs. Och det är också ett sätt att visa att man inte behöver göra som jag och bli sin egen, man kan lika gärna vara anställd.

Testade annat först

Nils föräldrar ville verkligen att han skulle prova på andra yrken innan han bestämde sig för vad han ville satsa på, vilket han gjorde. Dels genom att göra lumpen och dels genom att under en period hålla på med anläggning och snöröjning, men det var ändå lantbruket som drog.

– För att jag ska vilja stanna inom den här branschen måste det förstås löna sig. Men jag är ganska fast här, har ingen plan att göra något annat, om man säger så. Det ska mycket till för att jag ska lämna det här livet. Jag är villig att jobba hårt och mycket för det.

När det gäller familjegården har hans bror uttryckt intresse att ta över, och han vill gärna ha kor, vilket finns på Billinge. 130 mjölkkor plus ungdjur, totalt cirka 250 djur. Och en dag hoppas Nils själv kunna skaffa en egen gård i närheten.

– Jag vill ha egen mark så att jag kan utveckla mitt företag som jag vill. Nu råkar jag bo i Roslagen, som är ett dyrt område, och dessutom är markerna lite torrare och stenigare här än på andra håll. Men jag tror ändå att jag är villig att lägga lite extra för att vara kvar. Jag gillar den här platsen.

Yttre faktorer som man inte rår över

Men han sticker inte under stol med att det är fullt av utmaningar att vara lantbrukare. Oavsett hur mycket man jobbar eller hur begåvad man är, finns det yttre faktorer som påverkar och som man inte rår över.

– Det är ostadigt i världen, en massa oroligheter som krig och stigande diesel- och gödningpriser. Det räcker inte med att vara duktig på att odla, man måste ha koll på politiken och marknaden. Men jag sover gott om natten, det är snarare dagtid som jag funderar över vad som händer. Jag har vänner, och numera även en växtodlingsrådgivare, som är bra stöd.

Växtodlingsrådgivaren hade han inte från början, men har insett hur värdefullt det är.

– Jag har ingen djuplodande kunskap om växtfysiologi, men rådgivaren är ju expert. Jag bollar med henne hur hon tycker att jag ska göra. Hon ger mig tips på hur jag ska tänka och vad som funkar just på mina åkrar.

Han säger att han mår som bäst när våren kommer. När naturen vaknar, jorden värms upp och det luktar gott.

Ser fram emot vårbruket

– Jag ser alltid fram emot att komma igång med vårbruket, att få så korn, havre och vete, grödor som inte är så känsliga för lite kyla.

Och visst, han mår bra även när han får koppla av med en öl med kompisarna. Eller äta något gott på restaurang i Norrtälje, eller hemma hos vänner. In till Stockholm åker han inte ofta, kanske tre gånger om året.

– Det är roligt med kontrasterna, men jag skulle absolut inte vilja bo eller jobba där.

Om tio år hoppas han ha ett välfungerande lantbruksföretag, kanske med någon anställd. Lite mer fritid vore trevligt. Och har han och Lovisa fått barn vill han förstås tillbringa tid med dem.

Han beskriver sig själv som envis, arbetsam och rastlös. Egenskaper som gör att hans företag är på rätt köl, menar han.

– Det är det jag är mest stolt över, att allt funkar så bra som det gör.

Text: Colette van Luik