“Även när jag är ledig tänker jag på lantbruket, det är ett sätt att leva”

Hon är uppvuxen på en gård i Dalarna som varit i familjens ägo i tre generationer. Efter att ha pluggat på Lantbruksgymnasiet i Rättvik började Hilda Bengtsson, 20 år, jobba hemma på gården. I vinter väntar äventyr på gårdar i Australien och sedan kanske mer studier. Efter det är hon redo att på sikt ta över familjegården, den dag det är dags för det.

Klockan är elva på förmiddagen och dörrarna till ladugården slås upp. Ut rusar en hord av vårystra kor som efter en lång vinter inomhus hoppar och skuttar av glädje till publikens förtjusning. Tusentals människor har tagit sig hit till Sundborns Lantbruk i Dalarna, en del besökare har detta som en årlig tradition. Ett år var hela 5 000 människor på plats för att se spektaklet, då var det trångt med alla bilar.

– Korna vet vad som gäller när det är betessläpp. Och de gillar att folk tittar på dem när de hoppar omkring och visar sina vårkänslor. Det är alltid en härlig dag, säger Hilda Bengtsson.

På gården i Sundborn har det funnits mjölkkor så länge det funnits jordbrukare i bygden. I dag drivs verksamheten av Hildas pappa Martin Bengtsson och farbrodern Erik Bengtsson. Deras farfar flyttade 1924 från Bjursås till Sundborn för att bruka de fina jordarna. Bröderna tog över verksamheten från sin pappa och farbröder 2006 och gick då över till helt ekologisk produktion.

Omkring 300 djur på gården

På gården finns omkring 300 djur, varav drygt 100 mjölkkor, och markerna runt gården brukas för att ge foder till djuren men också för att odla spannmål, potatis och rybs, en gröda som är tåligare och enklare att odla än raps. En del av mjölken förädlas lokalt i ett mindre mejeri. Här tillverkar Hildas faster glass och grillost som säljs i gårdsbutiken.

I denna idylliska miljö växte Hilda upp. Barndomen tillbringades i ladugården, på åkrarna och i traktorn bredvid pappa. Hon beskriver den tiden som trygg och fri, med skogen och gårdsplanen som självklar lekplats och med en tidig förståelse för hur maten faktiskt blir till.

– Jag har alltid varit med i lantbruket. Hjälpt till i ladugården och med djuren.

Intresset för lantbruket har alltså funnits sedan barnsben, även om hon under en period var mer intresserad av hästar och ridning. När det blev dags att välja gymnasium sökte hon till Lantbruksgymnasiet i Rättvik, och det var där beslutet att faktiskt satsa fullt ut på lantbruket växte fram på allvar.

Blev övertygad på gymnasiet

– Det har alltid intresserat mig, men jag var ändå inte helt övertygad om jag ville jobba med det. Men när jag började plugga kände jag att det här var något jag ville fortsätta med.

Hon valde inriktning mot lantbruksdjur och började samtidigt arbeta mer hemma på gården.

– Kor är roliga att jobba med, och jag gillar att köra maskin också. Det är kul att kunna göra många olika saker.

I dag arbetar hon framför allt på familjegården, men även hos en annan mjölkbonde i närheten som ett femtiotal kor.

– Jag jobbar i ladugården där också, hjälper till med foder och gör rent hos djuren. Förut var jag heltid på den gården, nu är jag där var tredje helg och när det behövs.

Använder en app i mobilen

Arbetsdagen börjar tidigt i ladugården. Den första uppgiften är att få en överblick över djuren, numera via en app i mobilen där varje ko signalerar sitt statusläge.

– Om appen visar rött, betyder det att en ko inte mjölkat sig i roboten. Sedan blir hon vit när hon är mjölkad. Efter åtta timmar blir kon i appen gul och efter tolv timmar röd igen, om hon inte har mjölkats.

Varje ko har en transponder i örat som gör att systemet registrerar när hon går in i mjölkroboten. Tekniken är relativt ny på gården.

– Vi skaffade roboten i januari. Innan mjölkade vi sju, åtta timmar om dagen. Nu kan vi vara i ladugården två, tre timmar på morgonen och sedan göra annat.

En laser känner igen spenarna

Själva mjölkningen sker automatiskt. En arm med laser känner av var spenarna sitter och roboten lär snabbt känna igen varje ko.

– När en ko går in i roboten, där hon vet att det finns mat, känner roboten av var spenarna sitter och sätter fast spenkopparna. Det är häftigt hur snabbt både robot och kor lär sig. Nu tar det fem till sju minuter att mjölka en ko!

Den frigjorda tiden läggs ofta på arbete ute på åkrarna. Där växer förutom spannmål och rybs även potatis. Potatisodlingen har en självklar plats, med anor långt tillbaka i gårdens historia.

– 2024 var det 100 år sedan vi började odla potatis på gården. Twister heter sorten som passar bra för ekologisk odling och som vi kört med i några år nu. Förut hade vi flera olika sorter, nu har vi bara denna.

Trivs som bäst i traktorn

Hilda trivs som bäst när hon sitter i traktorn och ser hur landskapet förändras i takt med att hon jobbar med jorden.

Att plöja, harva och förbereda marken inför sådd är det som lockar mest. Att köra med traktorn över ett fält och se hur jorden vänds och blir redo för en ny säsong ger en särskild tillfredsställelse. Det är ett arbete där resultatet växer fram över tid, från första draget med plogen till färdig skörd.

Samtidigt finns en annan sida av arbetet, den som handlar om djuren och omsorgen om dem. När alla kor ätit och lagt sig till ro, infinner sig ett lugn.

Och så finns förstås vårens stora höjdpunkt, när djuren släpps ut.

– Det är något speciellt när de kommer ut på bete. De blir så glada.

Lantbruket är mer än ett yrke

För Hilda är lantbruket mer än ett yrke. Det är något som genomsyrar hela tillvaron och formar hur hon ser på världen. Hon återkommer flera gånger till känslan av att arbeta med något som faktiskt behövs.

Att producera mat är, som hon ser det, ett av samhällets mest grundläggande uppdrag. Samtidigt är det långt ifrån alla som har en relation till hur det går till.

Hon beskriver en tydlig skillnad mellan att växa upp på landet och i stan. På gården blir sambanden mellan arbete, natur och matproduktion självklara, medan de för många andra är mer abstrakta.

Samtidigt är det inte en enkel bransch att ge sig in i. Ekonomin är en ständig utmaning och trösklarna in i yrket kan vara höga.

Unga borde få mer stöd

– Jag tycker att unga som vill starta eget borde få mer stöd. Det är svårt att bli bonde om man inte har kapital.

Hon menar att stödsystemen i dag ofta gynnar större verksamheter och att det borde vara lättare att få lån och investeringsstöd, och att resurserna bör fördelas annorlunda.

– Varför inte införa ett maxtak? Hellre hjälpa flera mindre gårdar än att ge massor av stöd till en enda stor. Gav man stöd till mindre gårdar skulle det underlätta för unga som vill starta eget. Nu är det många som inte har råd.

Ekonomin är definitivt den största utmaningen i vardagen.

– Det är svårt att få allt att gå runt. Och det är en osäker bransch där man är beroende av vädret hela tiden.

Alltid orolig över vädret

Vädret styr förutsättningarna och kan snabbt förändra ett helt års arbete. Tankarna rör sig mellan oro och lugn, mellan behovet av regn och rädslan för att det ska bli för mycket.

Trots det tvekar Hilda inte om sin väg framåt. En viktig drivkraft är de förebilder hon har nära sig, nämligen pappa Martin och farbrodern Erik. Hon ser hur de arbetar, hur de löser problem och hur de lyckas få ihop helheten. Det är ett engagemang som smittar.

Hon beskriver dem som personer som verkligen trivs med sitt arbete, som brinner för det de gör och som har roligt i vardagen. Det är precis den känslan hon själv vill uppnå.

Även farfar, 86 år gammal, finns fortfarande med på ett hörn och är en del av sammanhanget. Och påminner om kontinuiteten i det som byggts över generationer.

I vinter en resa till Australien

Framåt finns både konkreta planer och drömmar. På kort sikt lockar en resa till Australien i vinter, där hon vill arbeta på gård eller maskinstation och samla erfarenheter från ett annat lantbrukssystem.

– Min syster har gjort det och flera andra som jag känner. Det vore ett äventyr.

På lite längre sikt överväger hon vidare studier, kanske till lantmästare, för att bredda sina kunskaper inom både produktion och företagande.

Men efter det vill hon tillbaka hem till Sundborn och så småningom förhoppningsvis ta över gården.

Ett sätt att leva

Om tio år ser hon framför sig ett liv där hon är kvar i det hon vuxit upp i. Kanske med egen familj, och med samma närhet till djuren, jorden och arbetet som format henne. För henne är det inte enbart ett yrkesval eller en affärsverksamhet. Det är ett sätt att leva, där arbete och fritid flyter samman.

– Det är definitivt en livsstil, det går inte att sticka under stol med. Även när jag är ledig tänker jag på lantbruket. Men jag ser det inte som något dåligt, det är det jag vill göra.

Framtiden innebär också ett ansvar. Att ta över en gård som funnits länge i släkten handlar inte bara om att driva ett företag, utan om att förvalta något som byggts upp under lång tid. Hur hon ser på sitt framtida lantbruk är därför tydligt, även om hon vet att vägen dit kommer att innehålla både utmaningar och osäkerhet.

Hon inser att det finns en risk att misslyckas, särskilt när hon jämför sig med dem som redan driver verksamheten idag, men också ett lugn i vetskapen om att det stöd runt henne.

– Jag tycker att gården är en perfekt storlek idag och känner inget behov av att expandera. Vi har lagom antal kor och det räcker med två mjölkrobotar. Jag kan driva gården själv, om det skulle vara så. Jag är rätt säker på att jag kommer att fortsätta att bygga ett grönskande lantbruk för framtiden.

Text: Colette van Luik