“Grisar är sociala och roliga. Och förbaskat envisa också”

Tjugofemåriga Grete tillhör sjätte generationen Bergman på Elgesta Gård nordväst om Örebro. Tillsammans med sina föräldrar, syskon och anställda producerar hon cirka 23 000 smågrisar – varje år. Att jobba med något annat känns nästan omöjligt, det är grisar för hela slanten som gäller.

Jag är fem år gammal och snön ligger tjock på gårdsplanen. Klockan är fyra på morgonen och jag halvsover bredvid pappa i lastmaskinen. Det är varmt och skönt inne i hytten och alldeles mörkt ute. Pappa plogar och undan för undan får han bort snön. Vi småpratar och har en mysig stund tillsammans. Att få lite tid ensam med honom känns fint och det är också spännande att smyga upp tidigt, innan alla andra har vaknat.

Grete Bergman, 25 år, har många barndomsminnen från Elgesta Gård vid sjön Tysslingen utanför Örebro som i generationer drivits av samma familj. Hon är uppvuxen med sina föräldrar och två syskon där alla är involverade i lantbruket. Här ägnar man sig åt växtodling, skogsbruk och uppfödning av grisar. Man brukar 450 hektar och är självförsörjande på vete, ärter, korn, havre, raps och spannmål. Förutom att producera 23 000 smågrisar om året har man 700 suggor.

– Jag trivs så bra hos grisarna, det är kul att jobba med dem. Det har alltid luktat grisgödsel hemma hos oss, och lukter väcker ju minnen. Jag associerar lukten med min barndom och en känsla av trygghet.

Utbildar sig till agrotekniker

Just nu är hon tjänstledig från sitt jobb som djurskötare på familjegården och studerar till agrotekniker i Skara. Det ger kunskaper och färdigheter i att starta, driva och utveckla lantbruksföretag. Hon är efter två års studier snart klar och säger bestämt att hon aldrig mer ska plugga. Inte för att utbildningen inte är bra, utan för att hon har svårt att sitta still.

– Nej, det är verkligen inte min grej. Jag har ju valt att jobba med djur, för mig är det bara grisar som gäller. Jo, jag är partisk, men de är sociala och roliga. Och förbaskat envisa också. Ska man flytta på en gris och den inte vill, gäller det att vara mer envis själv.

Sedan tillägger hon att det förstås är bra att komma hemifrån, träffa nya människor, se sig om, upptäcka hur andra gör och jobbar. Och att nätverka med andra lantbruksintresserade.

Som en del av utbildningen jobbar hon på Scan i Skara med att planera grisar till slakt. En annan sida av grisproduktionen än vad hon är van vid.

Intressant att få se hela kedjan

– Det är intressant att få se hela kedjan, från uppfödning till färdig produkt till konsument. Mitt jobb på Scan omfattar logistik och planering. Det ger mig en bred bakgrund och all erfarenhet jag samlar på mig är nyttig för framtiden, när det är dags att ta över gården.

Kombinationen av skrivbordsjobb och att vara med grisarna gillar hon. I ena stunden sitter hon med produktionsrapporter, kollar dräktighetsprocent och gör uppföljningar och analyser. I nästa sitter hon på knä och kollar till kultingar i boxarna.

– Kombinationen av kontorsjobb och fysiskt arbete passar mig. Jag behöver variation och vill heller inte släppa direktkontakten med djuren.

Den som motiverar att ta över familjegården handlar om att förvalta och vidareutveckla. Om att ta över stafettpinnen från tidigare generationer.

Skönt att ha syskon

– Det är en stor drivkraft och eftersom vi är tre syskon känns det heller inte lika betungande som om jag varit ensam. Det är ett stort ansvar, men nu kommer vi att hjälpas åt. Och skulle någon av oss inte vilja, känner jag mig trygg i vetskapen att andra kommer att ta hand om gården.

Att driva ett företag är ett livsval, oavsett vilket företag det må vara, menar Grete. Och som med alla företag måste det finnas lönsamhet i verksamheten. För att gården ska vara både lönsam och relevant är det hållbarhet som gäller.

– Vi måste jobba hållbart på alla områden; när det gäller djurhållningen, hur vi använder våra resurser och behandlar personalen. Vi vill ju att de anställda ska ha lagom arbetsbelastning och vilja jobba här. Lyckas vi med det blir det lönsamt. Och vi får friska grisar som mår bra.

Gäller att hitta en balans

Sedan handlar det också om att hitta en balans mellan att respektera tidigare generationers arbete och sin egen vilja att förändra och utveckla gården.

– A och O är kommunikation och se till att vi inte trampar någon på tårna. Sådant här måste man prata om. Jag vill värna det mina föräldrar och tidigare generationer investerat i, det är grunden vi står på.

– Vi har inte pratat om när det blir aktuellt med generationsskifte, det är mycket som ska klaffa innan det blir verklighet. Pappa är en pigg och fräsch 60-åring som ska jobba länge till, så det måste komma av sig självt. Vi vill inte pressa honom.

Grete säger att hon har en bra och öppen kommunikation med sin pappa som alltid uppmuntrat barnen att testa sina vingar innan de bestämt sig för vad de vill jobba med.

Pappa stöttar fullt ut

– Det känns skönt att han har den tilliten till oss och stöttar oss till 100 procent i våra beslut. När jag till exempel valde att plugga vidare var han positiv till det. Det finns skräckexempel på föräldrar som inte uppmuntrar barnen att studera. De som inte tycker att teoretisk kunskap är så mycket värt. Eller som hellre vill ha en familjemedlem som jobbar på gården istället för att anställa någon.

De tre syskonen har valt att göra på olika sätt. Gretes äldsta bror har inte gått någon särskild lantbruksskola, utan började jobba direkt på gården. Hennes mellanbror har sökt en driftledarutbildning och Grete själv är den som har längst utbildning av syskonen. Och båda föräldrarna är lantmästare.

Att fler unga ska vilja jobba inom lantbruket är en förutsättning för att svenska gårdar på sikt inte läggs ner. Där måste branschen tro på de unga, menar Grete som säger att hon ibland upplever en viss åldersdiskriminering och avsaknad av tillit till den unga generationen.

– Vi som är unga, särskilt tjejer, behöver känna att våra branschkollegor förstår att vi också klarar av att driva företag, att vi fixar det här. Det finns en del äldre farbröder som inte litar på oss och vår förmåga.

Bönder måste sluta prata illa om yrket

Något annat som hon menar är viktigt är att sluta prata illa om sitt eget yrke.

– Om man ständigt hör bönder klaga och säga “det är så dålig lönsamhet och jag är aldrig ledig” kommer ju ingen vilja ge sig in i branschen. Mina föräldrar har aldrig pratat på det sättet och kanske har det fått mig att våga välja det här yrket. Så vill vi ha fler unga i lantbruket måste vi sluta vara så negativa, det tjänar ingen på.

Lönsamhet är förstås viktigt för att man ska orka. Men det är också viktigt att man tycker det är kul att jobba med det man gör. Och när man tycker något är roligt blir man också bra på det, vilket i slutändan gynnar lönsamheten, menar Grete.

Hon påpekar också att det är en fördom att det inte går att leva ett normalt liv som bonde.

– Självklart kan vi vara lediga ibland. Det finns perioder som är lugnare, i synnerhet om håller på med spannmål. Djur kräver förstås konstant skötsel, men då kanske man har anställda, eller kan turas om. Man kan inte ha konstant beredskap för då slappnar man aldrig av.

Själv tillbringar hon gärna sin lediga tid med dem som står henne nära. Som vännerna, de tre syskonbarnen och de två syskonen, som också bor på gården.

Behöver ta det lugnt ibland

– Kvalitetstid med vänner och familj är viktigt för mig. Jag är en ganska intensiv person som behöver ta det lugnt när jag är ledig.

Hon beskriver också sig själv som driven, snabbtänkt och otålig.

– Jag vill att allt ska hända fort och nu, jag har dåligt med tålamod. Men det är också bra egenskaper, även om de ibland går min familj på nerverna. “Grete, lugna dig”, säger de ofta till mig.

Hon menar att bilden av bönder kan vara ganska ensidig och fördomsfull, men det finns alla sorter, som inom alla yrken.

– Mina bröder och jag är olika som personer, en gillar mest grisar, en annan är mer intresserad av odling. Vi kompletterar därmed varandra bra.

Och det finns också felaktiga uppfattningar om hur lantbruksdjur har det och inte minst bilder av grisar som far illa sprids på sociala medier.

Vill visa upp svensk köttproduktion

– Jag har gjort videor där jag visar upp svensk köttproduktion för att låta konsumenter se hur det ser ut på vår grisproduktion. Det finns en annan verklighet än den som aktivisterna visar där grisar lever i mörker och har det hemskt. Jag vill ge en mer rättvis bild. Ingen normal lantbrukare vill att deras djur ska må dåligt.

Om tio år är Grete 35 år, och då tror hon att hon och någon av eller båda syskonen driver Elgesta Gård vidare, och har nio, tio anställda.

– Det kommer att behövas personal och vi har just nu duktiga och dedikerade anställda med ett gott djuröga. Några har jobbat länge hos oss, andra är nyanställda.

Mest stolt är hon över att hon och syskonen är sjätte generationens Bergman och att alla tre jobbar tillsammans på gården.

– Tänk att vi får arbeta med det som tidigare generationer byggt upp. Och att vi gör det som ett team med pappa i spetsen. Det känns väldigt bra.

Text: Colette van Luik