Kapitel 3: Hur mycket får man fiska?

• ICES arbetar med att ta fram råd och rekommendationer som beställts av EU-kommissionen.
  ↓
• EU-kommissionen tar fram ett förslag till kvoter baserat på ICES råd.
  ↓
• Fiskerådet (jordbruks- och fiskeministrarna) inom EU fattar beslut om fiskekvoterna, dvs. hur mycket som kan fiskas långsiktigt hållbart i enlighet med EU:s fiskeripolitik. Besluten fattas vanligtvis i mitten/slutet av december året före det år fiskekvoterna eller TAC:erna (Total Allowable Catch) fastställs för. För Östersjön tas beslutet brukligen i oktober.
  För bestånd som förvaltas gemensamt med tredjeländer gör EU sitt yttersta för att samarbeta med dessa länder och säkerställa att bestånden förvaltas på ett hållbart sätt.
  ↓
• TAC:erna fördelas sedan till medlemsstaterna enligt principen om relativ stabilitet (andelar/nycklar för varje medlemsstat). Medlemsstaterna fördelar sedan ut kvoter till sin egen fiskeflotta.

Internationella Havsforskningsrådet (ICES International Council for the Exploration of the Sea) är ett globalt nätverk med fler än 5000 forskare knutna till mer än 690 marina institut i 20 medlemsländer. Ca 1500 forskare deltar årligen i ICES årliga arbete.

Genom samarbete med ett flertal länder når man också Arktis, Medelhavet, Svarta Havet och norra Stilla Havet med forskning och kunskap. Den största, centrala utmaningen, är att försöka få kunskap om marina ekosystem. Man arbetar för att förse politiker, och andra beslutsfattare, med så god information som möjligt för att dessa skall kunna ta förnuftiga beslut som leder till ett hållbart fiske i kombination med ekonomiska och sociala faktorer. Förutom att ICES råd presenteras på www.ices.dk Länk till annan webbplats., kan man även läsa om den i Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten Länk till annan webbplats. framtagen av SLU på uppdrag av HaV.

Sverige deltar, genom SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet), Uppsala Universitet, Stockholms Universitet, Svenska Miljöinstitutet, SMHI m.fl. därför kontinuerligt i arbete med provfiske och beståndsanalyser i Internationella Havsforskningsrådet (ICES, International Council for the Exploration of the Sea, se faktaruta). Detta mynnar ut i att man kan ge de politiker som skall bestämma om fiskekvoter, en biologisk rådgivning om hur de gemensamma resurserna kan förvaltas. Mer information om kvotsystemet kan fås via Havs- och Vattenmyndighetens webbsida Länk till annan webbplats. och i Landsbygdsnätverkets poddavsnitt "Mer än två fiskar – om våra fiskekvoter".

Inom ICES finns olika arbetsgrupper som räknar på det mesta som har med havsmiljön att göra: fiskbestånd, miljöfrågor, marina däggdjur och sjöfågel. Forskarna arbetar bland annat med att ta fram matematiska modeller som kan hjälpa dem att uppskatta hur mycket fisk som finns i havet. För att modellerna skall bli så exakta som möjligt, fyller man i med data från olika sorters provtagningar. Ju fler provtagningar, desto säkrare blir de matematiska modellerna.

Belgien
Danmark
Estland
Finland
Frankrike
Irland
Island
Kanada
Lettland
Litauen
Nederländerna
Norge
Polen
Ryssland
Spanien
Storbritannien
Sverige
Tyskland
USA

Med resultaten från olika provtagningar (se nedan) tar arbetet med att bearbeta materialet vid. För att kunna göra så kallad beståndsuppskattningar skickar länderna, som är inblandade i olika fisken, sina forskare till ICES arbetsgrupper, som fokuserar på bestånd i olika områden, ex Nordsjön eller Östersjön. På arbetsgruppernas möten slår man ihop informationen från de olika länderna, använder den i de matematiska modellerna och jämför med tidigare kunskap om bestånd och ekologiska förutsättningar.

Nästa steg i processen är att arbetsgruppernas slutsatser granskas av oberoende granskningsgrupper. Dessa grupper består av forskare från alla länder som är medlemmar i ICES. De kommenterar slutsatserna som dragits av all forskning. Slutsatserna sänds vidare till ICES rådgivande kommitté, Acom (Advisory committé) Acom:s uppgift är att göra prognoser för det som skall bli de officiella ICES-råden.

Varje år lämnas nya ICES-råd till EU-kommissionen och andra kommissioner (NASCO, North Atlantic Salmon Conservation Organization och NEAFC, North East Atlantic Fisheries Commission).

Rådgivningen baseras på att det, efter fiske och naturlig dödlighet (fisk som bli uppäten), skall finnas så mycket lekmogen fisk kvar i havet att dessa kan klara av att producera nya yngel så att ett välmående bestånd av varje art finns kvar i havet. Råden tar höjd för den osäkra uppskattningen av mängden fisk i havet och har ofta goda säkerhetsmarginaler. ICES råd är endast biologiska. Sedan är det upp till beslutsfattarna att ta hänsyn till, och väga in, ekonomiska och sociala aspekter i fiskeriförvaltningen.

I EU:s regelverk på fiskerikontrollområdet finns också krav på en noggrann spårbarhet som går utöver kraven på livsmedelsområdet generellt. Kraven omfattar dock inte alla fiskeriprodukter på samma sätt som livsmedelslagstiftningen och heller inte importerad fisk från tredje land, eller fångster från inlandsvatten. Syftet med de särskilda spårbarhetskraven är att få en bättre möjlighet att följa upp fångsterna genom ökade kontrollmöjligheter i saluföringsledet. Spårbarhetsinformationen, som delas mellan aktörer i leveranskedjan, innehåller också konsumentinformation, vilket gör att konsumenter kan känna sig tryggare med var, när och hur fisket eller odlingen skett. Varje land inom EU styr själva hur spårbarhetssystemet utformas inom ramen för EU:s centrala ramar, och i Sverige har HaV infört ett digitalt system som plattform för informationsdelningen mellan aktörer och med HaV. Partier som omfattas av kraven måste identifikationsmärkas enligt HaV:s föreskrifter. Den ökade spårbarheten blir därmed ett verktyg för att hålla fisket inom fastställda gränser och bidrar på så sätt till ett mer hållbart fiske.

Mer information om spårbarhet finns på Havs- och vattenmyndighetens webbsida Länk till annan webbplats.

Texten är hämtad från Livsmedelsverkets konsumentinformation Länk till annan webbplats.

Vid försäljning av fiskprodukter (till exempel fisk eller musslor) sjögräs och alger ska det finnas information om varifrån produkten kommer, ursprungsland eller fångstzon. Detta ska skrivas i märkningen eller för livsmedel som inte är färdigförpackade visas med skylt eller affisch vid exempelvis en manuell fiskdisk.

Tilläggsmärkning av fiskeriprodukter

Tre uppgifter är obligatoriska för att fiskvaror ska få säljas:

1. Handelsbeteckning och dess vetenskapliga namn.
2. Produktionsmetod (fångad + redskapskategori som använts för fångade/fiskade arter eller odlade).
3. Fångstområde för arter fiskade i havet, eller ursprungsland för sötvattenfiskad + namnet på det vattendrag som den är fiskad. För odlade arter ska landet anges.

Livsmedelsverkets föreskrifter SLVFS 2001:37 om handelsbeteckningar på fiskeri- och vattenbruksprodukter.

De matematiska modellerna fylls i med biologiska data från fiskets landningar samt från t.ex. provfisken, ex vilka arter man får upp, hur många av varje art, hur stor och gammal varje fisk är och vad har den har ätit för några djur. Provfiske sker i så många provtagningsområden som möjligt. Detta är mycket resurskrävande – ju säkrare hållbart fiske vi önskar, desto större resurser krävs. Insamlade data kommer från; Forskningsfartygens data – De flesta länder som ingår i ICES-samarbetet har forskningsfartyg med vilka man samlar in data. Hösten 2019 togs det nya svenska forskningsfartyget Svea Länk till annan webbplats. i bruk. Det är en del av forskningen på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Under resorna samlas data in både om fisk som lever på botten och fisk som simmar i de fria vattenmassorna. För att fiska fisk på botten används bottentrålar precis som inom yrkesfisket, men dessa trålar ser annorlunda ut än de som det kommersiella yrkesfisket idag använder, se avsnittet Skillnader mellan yrkesfiske och provtrålning nedan. Fisken som fångas analyseras med avseende på bl.a. art, längd, vikt, ålder och kön. Från många tar man också prov på maginnehåll för att se vad fisken äter. Detta hjälper forskarna att avgöra var någonstans i ekosystemet (näringsväven) som fisken hör hemma.

Provtagning ombord på fiskefartyg
Här arbetar forskarna ombord på fiskefartygen för att registrera bland annat bifångster och utkast av fångst och andra marina djur. På så sätt får man en bild av vad som egentligen tas upp från havet – och i vilka mängder. Utkast definieras som: "Den del av fångsten som sorteras bort och slängs överbord på grund av att fisken understiger minimimåttet, kvoten är uppfiskad, arten är utan kommersiellt intresse, eller för att maximera totalfångstens värde." Efter att landningsskyldigheten införts är utkast av EU:s kvoterade bestånd, med vissa undantag, olagligt. Länk till mer information om landningsskyldighet Länk till annan webbplats.

Provtagningar i hamn
Yrkesfisket landar sin fångst i olika godkända hamnar. Där kan forskare och kontrollanter möta fartyget och ta prover direkt från den fångst som kommer från havet. Ungefär 200 fiskar provtas per tusen ton landad fisk. Detta kan verka väldigt lite men betyder att man i slutet av året har detaljerade uppgifter om ca 1,6 miljoner fiskar från Nordostatlanten. Provtagning i hamn ger bara en bild av vad som fiskas och landas, vad som fiskas och slängs överbord eller vad som blir kvar i havet, vet man lite om. Därför kompletterar man med ytterligare provtagningar.

Loggböcker
De som fiskar yrkesmässigt måste regelbundet fylla i viktiga uppgifter i en loggbok där uppgifter om bl.a. datum, tid, fiskeområde, redskap, art samt mängd av varje art, fylls i. Loggboksuppgifterna ska sedan skickas till Havs- och vattenmyndigheten. De flesta yrkesfiskare fyller idag i en elektronisk loggbok. Genom att loggboksuppgifterna kommer in till Havs- och Vattenmyndigheten stämmer myndigheten kontinuerligt av hur mycket av kvoten på en specifik fiskart som vid varje tillfälle är uppfiskad. Om kvoten på en art börjar ta slut, planeras ett beslut om fiskestopp på just denna art. Alla yrkesfiskare får ta del av denna information och har skyldighet att snabbt ställa om sitt fiske till annan art eller annat område där kvoter på den aktuella arten fortfarande finns kvar. På så sätt förhindras yrkesfisket att fiska mer än vad man beslutat om under ett år. Bifångster, dvs att man får upp andra arter än den man egentligen fiskar efter, gör att det är svårt att ta upp hela den kvot Sverige har tilldelats för vissa arter. Om kvoten är uppfiskad för någon av de arter som kommer med som bifångst, blir det fiskestopp även om det då finns kvot kvar för den arten man riktar fisket på. Myndigheter och fiskerinäringen arbetar aktivt med att ta fram selektiva redskap för att kunna rikta fisket efter arter som det finns kvot för. Myndigheten arbetar också - i samråd med fiskerinäringen och andra intressenter – med att fördela fiskemöjligheterna så att de så lång som möjligt passar till fiskefartygets förväntade fångster. Bland annat kan yrkesfiskare i många fall överlåta fiskemöjligheter mellan sig för att kunna landa alla fångster.

Det kan vara stor skillnad mellan hur yrkesfisket fiskar och hur man utför ett provfiske. En yrkesfiskare vill ha så lönsam fångst som möjligt av den art man fiskar på och fiskar därför på områden som är kända för att ge riklig fångst. Är syftet däremot att ta prover och jämföra fångstresultat över en längre tid, för att få en historisk bild av hur tillgången på fisk varierar, måste data samlas in på samma sätt hela tiden. Det går därför inte att byta redskap eller fiskemetod även om det idag finns redskap och andra tekniker som skulle ge ett bättre fiske. Alla länder som provtrålar i Nordostatlanten, området som Sverige tillhör, använder därför samma standardiserade redskap och samma provtagningsmetoder. Om man inte gjorde detta hade det inte fungerat att jämföra de olika ländernas resultat över tid. Det är också viktigt att göra samma typ av provtagningar över en lång tidsperiod för att på så sätt få långa tidsserier. Ju längre tidsserier det går att få, desto klarare blir också bilden av hur fiskbestånd kan variera över tid.

Många fiskarter bildar så täta stim att de är möjliga att upptäcka med hjälp av avancerad ekolodteknik. Metoden kallas för hydroakustik och används som ett komplement till provtrålningarna. Med denna metod går det att bestämma antalet fisk och dess storleksfördelning. Trålning ger en uppfattning om art – och storleksfördelning.

Många av våra kommersiellt viktiga fiskarter har planktoniska ägg och larver. Detta betyder att de driver runt som plankton under de första perioderna av sitt liv. Om det finns mycket ägg och fisklarver i vattnet, kan man förutsätta att det också finns många vuxna fiskar i havet som mår bra. Därför är det viktigt att komplettera med trålning efter ägg och larver. Det sker med en finmaskig duk för att få upp allt som är smått.