Svensk fiskeförvaltning i europeiskt sammanhang

Eftersom fisken inte känner några nationsgränser förvaltas många fiskbestånd i Europa gemensamt, antingen inom EU, eller tillsammans med dess grannländer (Norge, Färöarna, Grönland, Island och Storbritannien).

Sidan är senast uppdaterad 2020-12-01.

EU har en gemensam fiskeripolitik som innehåller ramverket för fiskeriförvaltningen, med omfattande reglering om t.ex. fiskeredskap och tekniker, fiskerikontrollen och marknadsfrågor. Detta regelverk är direktverkande i alla medlemsstater. Utöver detta fattas in om EU årliga beslut om storleken på fiskekvoterna (hur mycket fisk som får fiskas inom varje art och bestånd). Besluten om kvoterna baseras på årlig biologisk rådgivning om hur mycket som hållbart kan fiskas för varje fiskbestånd från det Internationella havsforskningsrådet, ICES men är också föremål för politiska förhandlingar.

Den totala beslutade kvoten för ett bestånd fördelas sedan mellan de olika medlemsländerna enligt en fast fördelning. Sverige beslutar alltså inte om några egna kvoter för de flesta marina kommersiella arterna, utan alla beslut fattas på internationell nivå. Besluten på EU-nivå fattas av fiskeministerrådet där Sveriges landsbygdsminister ingår.

Optimalt nyttjande av bestånden

Målsättningen inom EU:s gemensamma fiskeripolitik har i många år varit att nå ett optimalt nyttjande av alla fiskbestånd. Det innebär att man vill kunna fiska så mycket som möjligt utan att riskera beståndens hållbarhet och livskraft på lång sikt. Detta kallas för maximal hållbart uttag (maximum sustainable yield, MSY).

Eftersom beståndsstorleken och reproduktionen anges som minstavärden (beståndet ska vara vid eller över MSY-nivån) och fisketrycket som högstavärde (fisket bör vara under eller vid MSY-nivån) kan det bli lite rörigt att hålla ordning på begreppen.

ICES anger vanligen MSY-nivån för fisket i sin årliga biologiska rådgivning.

Förvaltning på nationell nivå

Förvaltningen av alla kommersiella arter med kvot i havet (så som sill, makrill, torsk, kummel, kolja, rödspätta, havskräfta, räka och många andra arter) sker på EU-nivå. Varje medlemsland inom EU förvaltar på egen hand de arter och bestånd som inte EU råder över. Sverige kan alltså på egen hand bara besluta om förvaltningen av vissa fisk-och skaldjursbestånd, framförallt de som finns i kust-och sötvatten. Exempel på sådana arter är hummer, krabba, siklöja, abborre, gös och gädda. För dessa finns alltså ingen EU-kvot.

Havs-och Vattenmyndigheten ansvarar för att reglera fisket på de nationellt förvaltade bestånden, genom att reglera tid och plats för fisket, maskstorlekar på garn och fällor, storlek på fisken och antal som får lov att tas upp. Många av dessa regleringar berör främst husbehovs- och fritidsfisket.

Vad är överfiske?

Ibland talas det om överfiske, men begreppet kan avse olika saker. Definitionen av överfiske är vanligen ett fiske som leder till att ett fiskbestånd fiskas så att det hamnar under vissa biologiska säkerhetsgränser när det gäller beståndets storlek och möjlighet att reproducera sig.

I Sverige underutnyttjas många kvoter av olika anledningar, ibland fiskas under 50 procent av den beslutade kvoten. Det innebär att stora volymer och värden av fisk och skaldjur som hade kunnat fiskats årligen blir kvar i havet.

Artikeln är skriven av: Malin Skog, Swedish Pelagic Federation.