Fiske för konsumtion och andra ändamål

Sill och andra pelagiska arter är goda, viktiga och nyttiga livsmedel och har i alla tider varit viktiga för människan som födoresurs.

Sidan är senast uppdaterad 2020-12-07.

Torkad och saltad sill var historiskt en källa till viktigt protein som gick att förvara länge och transportera långt. På syd- och västkusten påverkades hela samhällen när sillen under perioder ”gick till”, det vill säga de år då sillen förekom i enorma mängder. Traditionen att bereda sillen har hållit i sig. Även idag äter vi framförallt olika sillinläggningar i burk och konserverad eller rökt makrill, medan konsumtionen av färsk sill och makrill är förhållandevis liten.

Många användningsområden för sill

Redan under den stora sillperioden på Västkusten under 1700-talet användes delar av den sill som fiskades till annat än till konsumtion. En stor del av sillen saltades och lades in i tunnor, men sillolja (tran) användes som lampolja och för gatubelysning i Europas storstäder. Vid mitten av 1800-talet framställde man guano (gödsel) ur sillen, och silloljan har också använts till framställning av margarin och i färg- och kemikalieindustrin. Under 1900-talet blev användningen till foder allt vanligare och tog riktig fart med expansionen av laxodlingarna i Norge under 1990-talet.

Fiskmjöl och fiskolja har många användningsområden

Många olika fiskarter används globalt för framställning av fiskmjöl och fiskolja. Till stor del används arter som är för små, beniga eller osmakliga för att vi idag ska vara intresserade av att äta dem i någon större utsträckning. I viss utsträckning rör det sig om arter som också kan konsumeras, men som under vissa säsonger fiskas i så stor mängd att beredningsindustrin inte hinner med att hantera dem. Ungefär en fjärdedel av råvaran för fiskmjöl och fiskolja kommer från rens och avskär från fiskberedningen som på så sätt används istället för att gå till spillo.

Av den svenska fisken går ungefär 60 procent av volymen till produktion av fiskmjöl och fiskolja. Detta utgörs huvudsakligen av tobis och skarpsill men också sill. Tobis är en fiskart som är väldigt liten till storleken och därför inte är intressant för direkt konsumtion. Efterfrågan på sill och skarpsill för konsumtion inte är lika stor som den volym som får fiskas. Även de pelagiska fartyg som fokuserar på att fiska för konsumtionsändamål är beroende av att kunna lossa undermålig fisk (dvs. som inte duger till konsumtion) för industriändamål. All sill får idag inte säljas till direkt konsumtion, och en del av fisken håller inte heller tillräcklig kvalitet för att t.ex. filéas och konsumeras direkt. Sill som är för liten får enligt EU-regelverket inte säljas för konsumtion och en del fisk från Östersjön har för höga dioxinhalter för att kunna säljas.

Fisket efter den fisk som inte används för konsumtion kallas bland annat industrifiske, foderfiske eller proteinfiske. Läs mer i skriften: Fisk och fiske - vad gäller? 

Mellan 20-25 procent av fiskoljan används för direkt konsumtion av människan i form av kosttillskott. Fiskmjöl och fiskolja används också i en rad olika foderprodukter:

• Laxfoder till den lax vi äter
• Laxfoder till laxfiskar som odlas för utsättning (för bevarande och sportfiske)
• Annat fiskfoder för konsumtionsfisk
• Grisfoder
• Hönsfoder och annat foder till fjäderfän
• Hund- och kattmat

Det finns inga svenska fabriker för framställning av fiskmjöl och fiskolja. Den fisk som ska beredas för detta ändamål lossas därför oftast i Danmark, alternativt körs från svenska landningshamnar till de danska fabrikerna.

Även många livsmedelsprodukter från lantbruket (spannmål, oljeväxter, proteingrödor) som hade kunnat konsumeras av människan används för foderframställning, men debatten om konsumtion kontra foder verkar vara störst inom fisket. Exempelvis användes ungefär 1 miljon ton spannmål och nästan 650 000 ton oljeväxter och proteingrödor till svensk foderframställning under 2016. Av den totala svenska spannmålsskörden används endast ca 20 procent till direkt humankonsumtion i Sverige, 25 procent går på export och 40 procent används till foder. (Källa: Jordbruksverket)

Dioxin och kostrekommendationer

Efterfrågan på fisk från Östersjön har under många år varit dämpad på grund av höga halter av dioxin. Sill/strömming från Östersjön hade under många år för höga halter dioxin för att få säljas på den europeiska marknaden. I Sverige har den fått säljas, men bara om det samtidigt finns tydliga kostrekommendationer om att vissa grupper i befolkningen bör äta den sparsamt. Vid fodertillverkning kan dioxinet avlägsnas och det fiskmjöl och fiskolja som på så sätt framställs och sedan används till bland annat foder är helt rena från gifter. Man kan alltså säga att detta fiske avlägsnar gifter från Östersjön.

De senaste åren har halterna av giftiga ämnen i sill och strömming från Östersjön minskat kraftigt i nästan alla delområden och understiger i stora områden sedan ett par år tillbaka EU:s gränsvärden. Den får därför återigen säljas på den euroepiska marknaden för konsumtion. Livsmedelsverket har valt att trots detta ännu inte ändra sina kostrekommendationer, vilket fortsätter att dämpa den inhemska efterfrågan.

Artikeln är skriven av: Malin Skog, Swedish Pelagic Federation.