Kvinna och man jobbar med fisk på fiskebåt.

Fiske med passiva redskap i havet – och sälproblematiken

Fiske med passiva redskap är en gammal fiskemetod som används än idag i det kustnära fisket, om än i en modernare tappning när det gäller material och utformning.

Dagens kustnära yrkesfiske är drabbad av ekonomiskt påverkan, bland på grund av skador som orsakas av starkt ökande sälpopulationer.

Sidan är senast uppdaterad 2020-12-07.

Allmänt om kustnära fiske

Det kustnära fisket är anpassat efter vilka arter och förhållanden som finns lokalt. Fartygen är ofta relativt små och fiskeresorna görs inte över så stora avstånd, vilket innebär att fisket är mycket väder- och säsongsberoende. Många av de yrkesfiskare som fiskar med passiva redskap har en diversifierad verksamhet, eller är deltidsfiskare.

I vissa områden längs kusten har fiskare med passiva redskap ekonomiska problem och antalet fiskare minskar. Orsakerna är många, men en starkt bidragande orsak är sälproblematiken som beskrivs närmare i slutet av denna artikel. För att överleva ekonomiskt tvingats det kustnära fisket att anpassa sig för att försöka minimera skadorna på fångst och redskap från växande sälstammar. I många områden utgör också skarvfåglar ett problem för yrkesfisket.

Illustration som visar olika passiva fiskeredskap: Garnfiske, krokfiske, tinor och ryssjor samt bottengarn.

Visste du att... till de passiva redskapen räknas krokredskap, ryssjor, garn/nät och bottengarn (fasta konstruktioner av pålar och nät på botten) samt olika typer av burar och fällor.

På bilden syns redskap för garnfiske (A) och krokfiske (B) samt tinor, ryssjor (C) och bottengarn (D). Illustration: @tinnadesign.

Fiske i Östersjön

I Bottenhavet och Bottenviken sker fisket med passiva redskap främst med garn (strömming), ryssjor (lax och siklöja) samt burar och fällor (lax, sik och abborre). I detta område har antalet fartyg och fiskare ökat något under senare år. Många av de som fiskar med passivt redskap i det nordligaste området är också aktiva inom siklöjefisket med bottentrål. Laxfisket bedrivs i stor utsträckning med så kallade push-up-fällor som till viss del skyddar fångsten mot sälangrepp.

I centrala och södra Östersjön dominerar garnfisket, följt av bottengarn och ryssjor. De arter som fisket främst inriktar sig på (så kallade målarter) är torsk, ål, skrubbskädda, piggvar, abborre, gädda, sik och sill/strömming. Både antal fiskare och landningsvolymen minskar i området. Detta område är den svenska kuststräcka som har störst sälskadeproblematik, och försök med alternativa redskap har ännu inte resulterat i en kommersiell användning. I det här området har torskfisket stoppats sedan sommaren 2019. Söder om Skåne är torskfångst för fartyg under 12 meter tillåtet med passiva redskap på mindre än 20 meters djup. Torskbifångster i fiske som riktas efter andra arter (t.ex. piggvar, skrubba/flundra, sill/strömming och skarpsill) är också tillåtna så länge de är mycket små.
Här kan du läsa mer om torsken i Östersjön.

Även i Öresund fiskas det kustnära med garn och ryssjor. Målarterna är främst torsk och sill, men under vissa tider även sjurygg (som ger stenbitsrom) och rödspätta. Tidigare har ål varit en viktig art men detta fiske har under senare år varit föremål för ålfiskestopp. Problemen med säl har hittills inte varit lika omfattande som i egentliga Östersjön och minskningen av antal fartyg har inte varit lika uttalad.

Fiske i Västerhavet

Fisket med passiva redskap i Kattegatt och Skagerrak är koncentrerat nära kusten i Bohuslän och Halland, men kan även ske lite längre ut till havs. De redskap som är vanligast är burar, garn, långrev (krokar), ryssjor och tinor. Dominerande arter är havskräfta, torsk, plattfiskar såsom äkta tunga, piggvar och rödspätta samt hummer och krabba. Ålfiske förbjöds helt i detta område år 2012 men var tidigare viktigt. Hummer, som fiskas med tinor under hösten, utgör endast en liten andel av den totala landningsvolymen med passiva redskap på västkusten, men hummern är ekonomiskt viktig.

Sälskada på torsk.

Sälen ställer till med problem för fisket

Sedan långt tillbaka i tiden finns det en konflikt mellan fisket och sälen. Sälen äter fisk från samma bestånd som de som yrkesfisket fiskar från. Sälen orsakar också olika skador på fisk och redskap. Under 1900-talet fram till 1967 fanns det i Sverige skottpeng på säl för att minska sälpopulationerna. Under 1970- och 80-talet minskade sälstammarna kraftigt på grund av miljögifter, men sedan dess har stammarna återhämtat sig och ökat kraftigt.

Sälen har en stor påverkan på framförallt det kustnära fisket med passiva redskap. Sälen orsakar idag så stora skador på redskapen – och förstör eller äter upp fångst – att den bidrar till att fisket inte längre är ekonomiskt lönsamt. Predation från säl har ökat kraftigt i takt med de senaste decenniernas ökande populationer av alla de tre svenska sälarterna.

Knubbsäl.

Sälen är ett vattenlevande däggdjur vars föda är fisk. Det finns tre sälarter i svenska vatten: vikare, gråsäl och knubbsäl.

Vikaren förekommer i Bottniska viken, Finska viken och Rigabukten.
Gråsälen förekommer i hela Östersjön och i viss mån i Västerhavet.
Knubbsälen förekommer längs västkusten, sydkusten och i Kalmarsund.

Det uppskattas att det finns minst 50 000 sälar (gråsäl + vikare) i Östersjön. I Västerhavet finns runt 20 000 sälar, framförallt knubbsäl.

Mer om sälskador och fiske

Sälen tar fisk ur redskap, skadar fisk och skadar redskap

Sälen tar fisk ur redskapen, och skadar mycket fisk så att den inte går att sälja. Undersökningar med märkta fiskar i fiskegarn visar att för varje skadad fisk som sitter kvar i garnet tar sälen ytterligare cirka fem fiskar som man inte ser ett spår av. Även redskapet kan skadas så illa att de måste repareras innan de kan användas igen. Utöver de uteblivna och skadade fångster som sälen orsakar, får fiskaren lägga både tid och pengar på dessa reparationer.

Skador orsakade av säl ger ekonomisk påverkan

En undersökning från 2017 visar att säl och skarv tillsammans har en viss påverkan på populationsnivå för sill, skarpsill och torsk. Nära kusten har dock säl och skarv mycket större påverkan, där äter dessa rovdjur ca 2-3 gånger mer än vad det kustnära fisket fiskar (observera att studien gjordes innan torskfiskestoppet 2019.)

För åren 2006-2014 uppskattades sälskadorna på svenskt fiske till över 33 miljoner kronor om året. Kostnader för sälskadeersättningar till fisket låg under samma tid på ca 18 miljoner kronor per år.

Sälsäkra fiskemetoder

Mycket arbete har lagts ned på utveckling av mer sälsäkra fiskeredskap och laxfisket med traditionella laxfällor är nu helt ersatt av push-up-fällor, där sälen har mindre möjlighet att komma åt och skada fångsten. I ålfisket med bottengarn har man bytt ut garnet i uppsamlingspåsen mot ett kraftigare garn som sälarna har svårare att slita sönder.

När det gäller det hårt drabbade torskfisket med garn finns försök med sälsäkra burar och fällor, men något kommersiellt fungerande alternativ finns fortfarande inte.

Sälparasiter i fisken

Många fiskparasiter (rundmaskar av flera arter) har även sälen som värddjur. Förekomsten av sälparasiter i fisken har ökat och ger stora problem framförallt i södra Östersjön samt i Öresund. Torsken är en av de fiskarter som i vissa områden har stora mängder parasiter, och detta gör att torskens kondition försämras, tillväxten blir sämre och dödligheten både genom predation och fiske kan öka då fisken inte orkar simma lika snabbt eller länge.

För fiskaren gör parasiter att det blir lägre filéutbyte, extraarbete med att rensa bort parasiter, sämre köttkvalitet och lägre pris.