Landsbygdsnätverket
Torsk.

Torsken i Östersjön

Det finns två torskbestånd i Östersjön, östra och västra beståndet. Torskfisket är viktigt i Östersjön, även om nivåerna på bestånden har varierat det senaste seklet.

Sidan är senast uppdaterad 2020-12-14.

Trålfisket efter torsk i Östersjön introducerades av Tyskland under mellankrigstiden. Runt 1980 rådde en enorm torskboom. Både bestånden och fisket nådde under denna tid nivåer långt över det vanliga. Idag pekar mycket på att bestånden under denna period överutnyttjades, och sedan dess har det skett en kraftig nedgång både i torskpopulationens storlek och i fisket.

Övergödningen av Östersjön gynnade inledningsvis torskproduktionen då mer näring i vattnet leder till mer mat åt torsken. Men när syrebrist och bottendöd har ökat, som ett resultat av övergödningen, har detta drabbat torsken mycket negativt. I referenslistan nedan finns flera länkar till mer läsning om Östersjöns miljö och status.

Uppfiskade torskfiskar, lagda i låda.

Visste du att... torsken förekommer i norra Atlanten inklusive Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt samt även i Östersjön, men begränsas i utbredning av låg salthalt i Bottenviken och Bottenhavet. I Östersjön finns två torskbestånd som möts runt Bornholm, det östra och det västra beståndet.

Torsken blir könsmogen vid 2–6 års ålder, med stora geografiska variationer. Torsken kan bli 40 år gammal. I Sverige har det fångats torsk med över 150 cm längd och 50 kg vikt.

Torsken äter vanligen bottenlevande organismer, men även andra fiskar som sill och skarpsill.

Karta som visar en områdesindelning av Sveriges fiskevatten

Klicka på kartan för att se den i större storlek.

Torskfiskestopp med vissa undantag

Under sommaren 2019 införde EU-kommissionen ett fiskestopp i alla medlemsländer för riktat fiske efter torsk i södra Östersjön (delområde 24, 25 och 26, se karta). Detta stopp förlängdes och utökades för 2020 till att gälla delområde 24-32 (se karta) samt stopp för visst annat fiske i vissa områden under torskens lekperioder. Det finns vissa undantag från stoppet för fartyg under 12 meter som fiskar med passiva redskap nära kusten. Även fritidsfiske efter torsk i delområde 22-26 (se karta) omfattas av vissa begränsningar.

De fiskare som tidigare haft tillstånd att fiska torsk med trål i Östersjön har nu som alternativ möjlighet att ansöka om tillfälligt tillstånd att tråla efter havskräfta med sorteringsrist i Västerhavet under tiden för stoppet för riktat torskfiske. Läs mer om regler för torskfiskestoppet. länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Detta är ett ämne som det forskats mycket om. Det mesta tyder på att många orsaker tillsammans bidragit till torskens dåliga situation. Fisket är en av dessa orsaker, men inte den enda.

Havsmiljön generellt

Östersjön är ett innanhav med litet vattenutbyte med Västerhavet. Detta tillsammans med minskande salthalter ju längre norrut man kommer ger Östersjön sin unika prägel. Östersjön dras med allvarliga miljöproblem i form av kraftig övergödning orsakad av mänskliga aktiviteter, vilket i sin tur leder till algblomningar och syrebrist i bottenvattnet samt döda bottnar. Bottnarna kan syresättas genom saltvatteninflöden av syrerikt vatten till Östersjön, men dessa sker endast sällan och under mycket särskilda väderförhållanden, till exempel stormar. Klimatförändringar med ökande vattentemperatur och ökat sötvattensinflöde i Östersjön förstärker syrebristen ytterligare. På grund av att den är instängd och relativt grund är uppvärmningen i Östersjön snabbare än i till exempel Atlanten. I Östersjön saknas möjligheten för fisken att flytta sig längre norrut då inte alla fiskarter klarar den låga salthalten i norr.

Torskens reproduktion

Syrebrist och salthalt är något som påverkar torskens möjlighet att reproducera sig, främst i de norra och östliga delarna av Östersjön. Vid leken sjunker äggen till ett vattenskikt med en salthalt på ca 11 promille där de svävar under sin utveckling. Det är viktigt att det finns tillräckligt med syre i detta vattenlager för att äggen ska utvecklas. Det är också viktigt för äggutvecklingen att det inte blir för varmt i vattnet. I vissa av de traditionella reproduktionsområdena för torsk, som djuphålorna söder om Gotland, sker idag ingen reproduktion på grund av för låga syrehalter i kombination med låg salthalt och höga vattentemperaturer. Reproduktionen för det östra torskbeståndet sker numera huvudsakligen i Bornholmsdjupet även om det sker viss lek även i Gdanskdjupet. En möjlig utsötning av Östersjön kan minska de områden där torsken kan ha en lyckad lek på då ägg och larver är ännu känsligare än de vuxna när det gäller salthalt.

Torskens föda och näringsväven

Torsken äter gärna bottenlevande organismer, så som skorv (ishavsgråsugga), framförallt när den är mindre i storlek. Även skorvens utbredning har minskat kraftigt på grund av syrefria bottnar. Förutom skorv äter den större torsken främst sill/strömming och skarpsill. Storleksförhållandet mellan torsken, sillen/strömmingen och skarpsillen påverkar i vilken utsträckning och när i torskens liv dessa fiskar är viktiga som föda. Idag när de flesta torskarna i östra beståndet är relativt småväxta är det oklart hur viktig sill/strömming och skarpsill är som födokälla även om skarpsill minskat i torskens diet. Nya studier har också visat att skrubbskäddan (flundra) konkurrerar med torsk om bottenlevande föda, så som skorv.

Torsken är mager och växer dåligt

Det har under flera år konstaterats att torsken i Östersjön ofta är mager, i dålig kondition och därför växer sämre. Det finnas flera bidragande orsaker, där födotillgång är huvudorsaken men också delvis en effekt av syrebrist, infektion av parasiter, och eventuellt förändringar i klimatet.

Andelen större torskar (över 40 cm) är mycket låg, medan det finns relativt mycket av de mindre storlekarna. Äldre torskar är mindre än tidigare på grund av dålig tillväxt. Det finns forskare som menar att detta är att likna vid fenomenet ”tusenbröder” som ses i abborrbestånden i vissa insjöar där det saknas större rovfiskar och sjön istället domineras av massvis med småfisk.

Att torsken är mager (så kallad slipstorsk) anses i viss utsträckning bero på en hög förekomst av flera olika parasiter som sprids av sälen (så kallade sälmaskar). Se även artikeln om passivt fiske i havet. Det rör sig om både muskel- och leverparasiter som angriper torsken. Parasiterna är vanligast i centrala och södra Östersjön. Även svårt parasitinfekterade torskar ökar i vikt relativt snabbt om de hålls i burar och matas. Det kan betyda att mager fisk är mer mottaglig för parasiter, snarare än att det är parasiterna som orsakar att den är mager.

Även torsken blir uppäten

Sedan 1990-talet har gråsälspopulationen i Östersjön ökat kraftigt och sälen livnär sig på såväl torsk som sill/strömming och skarpsill. Sälen äter fisk från samma bestånd som de som yrkesfisket fiskar från. För det kustnära fisket med garn och krok har sälpopulationernas tillväxt varit förödande, och fångsterna för yrkesfisket har minskat kraftigt då sälen förstör fångst och redskap och äter upp fångst i så stor utsträckning att fisket i många fall inte längre bär sig ekonomiskt.

Mer om Östersjöns miljö

Övergödning och syrefria bottnar – miljömål och uppföljning

Mer om torsk

Mer om näringsväven i Östersjön:

Mer om vitaminbrist

Mer om torskfisket


Artikeln är skriven av: Malin Skog, Swedish Pelagic Federation.

Publicerades

Besöksadress

Landsbygdsnätverkets kansli Skeppsbrogatan 2, Jönköping

Kontakt

036 – 15 50 00
Skicka e-post


Logotype EU