Yrkesfisket i sötvatten bedrivs av omkring 200 fiskare med personlig fiskelicens i de stora sjöarna Hjälmaren, Mälaren, Vänern, Vättern och Storsjön samt i mindre omfattning i en rad mindre sjöar.

Yrkesfisket i sötvatten samt enskilt vatten

Sidan är senast uppdaterad 2020-12-09.

De ekonomiskt viktigaste arterna i sötvattensfisket är gös, insjökräfta (övervägande signalkräfta men även flodkräfta) samt siklöja. Vilka arter som är viktigast varierar från sjö till sjö. Fisket är ofta ett blandfiske med många olika målarter. Statistiska centralbyråns statistik visar att det licenserade yrkesfisket i insjöarna fångade 1 506 ton fisk och kräftor under 2018, till ett värde av drygt 115 miljoner kr.

Havs- och vattenmyndigheten (HaV) har det övergripande nationella ansvaret för hur fiske i sötvatten regleras, bedrivs och kontrolleras medan Länsstyrelserna har det regionala ansvaret inom den statliga fiskeriförvaltningen. HaV beslutar i de stora sjöarna om föreskrifter om tekniska bevarandeåtgärder, tillträde och kontrollåtgärder.

För de flesta arter som fiskas längs kusterna och alla insjöarter finns inte några fiskekvoter, utan beståndsvården sker i stället genom nationella föreskrifter om när, var och hur man får fiska. De vanligaste redskapen är olika typer av bottengarn, nät och kräftburar.

Den statliga förvaltningen innefattar vård och nyttjande av fiskresurserna främst längs kusterna, i de fem stora sjöarna, samt i vattendrag som mynnar i havet upp till det första vandringshindret (exempelvis kraftdamm eller sluss). Den EU-gemensamma fiskeripolitiken berör endast i ett fåtal fall (t.ex. ålförvaltning) sötvattensområdena.

Enskilt vatten

Många jord- och skogsbruksfastigheter omfattar fiskerätt på enskilt vatten på liknande sätt som jakträttigheter i den egna skogen. Yrkesmässigt fiske med stöd av enskild rätt kräver ingen licens i sötvattensområdet. Fisket utan licens ingår bara delvis i den officiella statistiken, som därför underskattar sötvattensfisket. Vissa landsbygdsföretag med enskild fiskerätt har någon form av egen förädling, till exempel ett rökeri där fisket kombineras med fiske- eller landsbygdsturism samt med jordbruk eller skogsbruk.

Två eller flera fastighetsägare kan bilda ett fiskevårdsområde som kan fatta bindande beslut om fiskevård och nyttjande av fisket i området. Det finns drygt 2 000 svenska fiskevårdsområden, som omfattar tusentals sjöar och vattendrag. I dessa 2 000 fiskevårdsområden ingår 150 000 – 200 000 fastigheter.

Fiskerättsägarna i form av fiskevårdsområden, samfällighetsföreningar och enskilda fiskerättsägare har huvudansvaret för förvaltningen av fisken och fisket i sina vatten, men HaV har även i dessa områden rätt att reglera fiske efter hotade arter och stammar av nationellt intresse, till exempel ål.

Vem får fiska?

I syfte att skydda yrkesfisket som näring och att skydda fiskbestånden är allmänhetens redskapsanvändning i havet och de fem stora sjöarna begränsad. Försäljning av fångst får i havsområdet bara göras av yrkesfiskare med licens. Fritidsfiskare får alltså aldrig sälja vidare en fisk som fiskats i havet. Fångst från sötvatten får dock säljas även av personer utan licens.

Längs hela Sveriges kuststräcka och i de fem stora sjöarna gäller fritt handredskapsfiske. Det innebär i princip att vem som helst gratis får ägna sig åt fritidsfiske med handredskap på såväl allmänt som enskilt vatten i dessa områden så länge man följer de fiskebestämmelser som finns. Fiskerättsägare med enskilt vatten i inlandet, annat än de fem stora sjöarna, kan upplåta till andra att få fiska i området. Detta görs till exempel genom arrende eller fiskekort.

Artikeln är skriven av: Malin Skog, Swedish Pelagic Federation.